Tänkte prata om variation på hästens utrustning. Många hästmänniskor rider med samma bett och nosgrimma dag ut å dag in, men mångar tänker inte heller på att de kan leda till svåra skador på hästen. Variera hästens bett och nosgrimma så minimerar du risken för skador i munnen på hästen och framför allt, kolla så ni har rätt storlek på bettet!
Bästa sättet att undvika bettskador är att variera både betsling och nosgrimma. Då hinner eventuella småskador läka ut. En akut skada i munnen läker fort, medan en kronisk skada kan ta åtskilliga månader och ibland år att bli av med. Munnen är känslig för kroniskt tryck. Varken ben, tänder eller slemhinnor tål långvarig belastning på en och samma punkt. Ha helst tre olika betslingar att variera mellan – och byta var eller varannan dag. Enklast är att ha varje bett på ett eget huvudlag, ska du hålla på och byta bett på samma träns är risken stor att det slarvas med omväxlingen. Men det behöver inte handla om dyra eller exklusiva grejor, det finns många bra bett på marknaden för under 200 kronor.
Vid val av betsling är det viktigt att veta vilka delar av hästens mun som belastas. Exempelvis kan ett stångbett som har port, så kallad tungfrihet, trycka hästen över de känsliga lanerna och i gommen. I gomtaket finns massor av nerver och om något trycker hästen där kommer den reflexmässigt att gapa. Trycker bettet mot gommen blir nosgrimman kontraproduktiv. Den säger åt hästen att stänga munnen medan bettet säger öppna. Att belasta tänderna är inte heller lämpligt. Men med ledade bett som sitter illa är en vanlig försvarsmekanism hos hästen att den lyfter upp bettet och håller fast det mellan tänderna. Detta sliter givetvis på tänderna och i värsta fall kan hästen få ätrelaterade bekymmer, säger Ylva. En annan försvarsmekanism när det gör ont är att hästen rullar ihop tungan bakom bettet och pressar det bort från tänderna. Det kan till exempel inträffa om bettet sitter för högt i munnen. Om hästen pressar bettet ifrån sig är det vanligt att tungan halkar över. Att då hissa upp bettet ännu mer är helt fel! Gå istället till botten med problemet och undersök vad det är som utlöser refl exen. Ingen häst vill gå med tungan över bettet, lanerna skadas lätt och undersidan av tungan är dessutom känslig. Men med tiden kan detta tyvärr bli ett invant beteende.
Ett för långt bett som hissas upp för högt i munnen kommer att trycka hästens kind mot tandraden. Slemhinnan inne i munnen tål inte trycket utifrån och det blir sårskador. Mång har fått lära sig att det ska synas två veck i mungipan på hästen när bettet är passivt. Men ska de vara riktigt så ska de inte ses några veck alls, bettet ska bara stödja lätt mot mungiporna. Annars går hästen med ett ständigt tryck från bettet utan att ryttaren inverkar. Ytterligare en känslig del i hästens mun är lanerna, det vill säga den tandfria delen av käken. Lanerna saknar ”vadderande” vävnad ovanpå benet vilket gör att de lätt skadas. De är känsliga på samma sätt som våra smalben. Men om bettet varken får belasta gom, laner eller tänder, vad återstår då? Tungan är egentligen ganska bra att belasta. Den består av muskler och tål tryck så länge det inte blir kroniskt. Att hålla i hästen konstant är skadligt oavsett vad du rider på för något.
NOSGRIMMOR
Regel nummer ett är att nosgrimman ska stabilisera betslingen, inte stänga till munnen! Variera nosgrimma, då hamnar trycket på olika ställen vid olika ridpass.
Dessa saker tycker jag är väldigt tänkvärda, fattar inte hur vissa människor kan rida sina hästar med samma bett varje ridpass och dra åt nosgrimman och nosrem hårt. Tänk er själva om ni skulle dra åt ett skärp jättehårt runt eran mage tex de e inte så skönt de heller ;)
Tänkte även tipsa om en sida om bettguid som jag tycker e värd å läsa om man inte är så duktig på hur olika bett fungerar eller vad man ska säga :) http://agriaponnyklubb.se/bettguiden/
/Anna